Framtiden ser både ljus och mörk ut...

Vi kommer nästan säkert få lägenheten iallafall och kommer kunna bo i en stor och ljus lägenhet, i ett stort och mysigt hus mer på landet. Det blir perfekt, både läge och storlek sen när bebis kommer :)

Vi ska få välja tapeter till alla rum, sovrummet ska få ny matta och alla lister och foder ska bli ommålade i vitt. Kjell ska ringa kvinnan som äger fastigeheterna och prata med henne och säga att vi bestämt oss för den. Hoppas inte hon som fick den först ändrar sig igen och vill ha den iallafall... Hemma är det nästan packat klart... bara alla kökssaker och andreas saker kvar. Jag är duktig och är helt klar med alla mina saker *duktiga jag* jag har desutom organiserat hemma med packa alla sängkläder, gardiner handukar m.m. packat i kartonger. Kläder är utrensade efter säsong och ner packade. Elektronik och lampor ner packade. Blommorna är samlade, tavlor och övrigt ömtåligt nertaget och ner packat. Badrummshygien och städprodukter sammlat och nerpackat. Nu ska jag bara packa ner alla tallrikar, glas m.m. i köker och se till att Andreas rensar och slänger allt som ska slängas, packa ner allt som ska packas ner och märka det vi ska ha i lägenheten och det som ska ner i källaren.

Sen så känns det inte så bra då det känns som att jag håller på att förlora Andreas. För varje dag som går så känns det som att den Andreas jag föll för och älskar försvinner... mer och mer... Känns som att vi hade mycket mer spontanare och roligare och båda var så glada att vi skulle få barn. Nu känns det inte alls lika bra... Vi skrattar inte lika mycket tillsammans, gör inte lika mycket saker tillsammans. Hans humor har gått från spontan och sjukt rolig till mer stötande och hjärtlöst. Han känns inte som samma människa längre, ibland inte ens som en människa. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Och från att ha varit så glad över att få barn och helt säker på att vilja behålla det har han gått till att knappt bry sig känner det som. Han vill inte ens vara med att bestämma namn. Han säger hela tiden att jag får bestämma det själv (eller med hjälp av Paulina) det gör ont eftersom namn är något fint och evigt man bestämmer tillsammans. Idag har han knappt pratat med mig och han vinkade bara lite smått innan han åkte till bion med de andra. Nu sitter jag kvar här själv med mina tankar och undrar varför jag inte ens fick nån puss... Eller varför han inte pussat på mig idag över huvudtaget... Vi sover knappt nånsin tillsammans då han sitter uppe hela natten och sover hela dagen. Jag klarar inte det, jag måste få sova på natten för när det blir ljust så vaknar jag iallafall och kan inte somna om. Därför jag knappt sover längre, jag försöker vara uppe med honom så länge som möjligt och även om jag kommer i säng tre på natten vaknar jag när det blir ljust ute och kan inte somna om längre. Inatt vet jag inte när han gick och la sig, jag orkade inte vänta och gick och la mig. Jag vet dock att jag gick upp vid halv nio efter att ha legat vaken ett tag och att han gick upp strax efter två. När jag frågar om han inte vill komma upp så säger han att han är trött och vill fortsätta sova. Imorse så sa han att jag har ett eget liv också. Känns som att jag lever livet helt själv, när vi egentligen delar våra liv med varrandra. Jag orkar inte känna så här längre. Jag vill ha tillbaka den Andreas jag blev kär i... Vill inte leva ensam i ett förhållande!

*Kram på er*