Vi har möblerat om nästan hela lägenheten för att jag känner att jag bara vill härifrån. Jag trivs i skutskär nu men lägenheten äter upp min själ.
Vi håller på att städa också men det känns som att det aldrig blir städat.
Andreas beter sig som en idiot många gånger om dagen och tar inte åt sig av det jag försöker förklara och hjälpa honom med när det kommer till Neo.
Han vill göra på sitt sätt och tycker att Neo ska anpassa sig efter HONOM! Detta gör att jag oftast inte ber om hjälp.
Andreas varken ser eller hör själv när jag behöver hjälp, så när jag verkligen ber om hjälp så är jag på gränsen till att brista i gråt. Så långt går det innan jag överlämnar Neo till Andreas.
Detta skedde just i kväll och Andreas tycker ju då att Neo ska anpassa sig efter honom och att Neo ska lära sig att somna av sig själv om man lägger ner honom i sängen. Så där ligger Andreas i sängen och låter sig ligga och titta på när Neo förtvivlat skriker och gråter.
När jag tillslut går in i sovrummet (efter att ha stått i dörren och tittat en liten stund) så tar Andreas upp honom.
När jag då frågar Andreas: "Tar det verkligen så lång tid för dig att förstå att han inte vill ligga ensam bredvid dig?", så får jag svaret: "Nej men jag ska bara byta blöja. Han måste ju lära sig att han ska kunna somna även utan att ligga hos oss"
Ibland kommer det dagar när Andreas verkligen är underbar med Neo, men det är mycket Dator och nu X-box som kommer i mellan.
Nu ikväll så försökte jag natta Neo men han vaknade igen så fort jag la honom i sängen. detta hände minst tio gånger innan jag höll på att brista. Under dessa två timmar som jag försökte natta honom utan resultat så känns det som att Andreas borde sagt något eller åtminstone märkt att jag hade det jobbigt, men nej. han har ju fått hem ett nytt Tv-spel idag *wohooo(not!)* Han märker alltså inte ens där han sitter en meter från Tvn att jag sitter två meter bakom honom och gråter.
Jag vill bara försvinna långt långt bort, länge länge länge... Men jag skulle aldrig i hela mitt liv lämna Neo bakom mig. Jag skulle heller inte klara av att ta Neo ifrån sin pappa och jag tycker det även är svårt att lämna Andreas då jag vissa dagar verkligen verkligen älskar honom.
Jag är alltså enligt BVCs test deprimerad (fick svara på 10 frågor, och där de flesta ligger mellan 5-10, ligger jag på 20. Det enda som jag svarde som var kanon var att jag aldrig skulle göra illa mig själv, och att jag kan känna och umgås med min son) Jag går hos psykologen som verkar tycka att man arbetar sig igenom det jobbiga genom att bara diskutera det positiva.
Så snart orkar jag inte mer. Jag håller på att brista. Jag skulle aldrig skada mig själv, eller Neo. Jag skulle aldrig heller lämna honom för nått i världen.
Men jag vet inte hur jag kommer må om ett tag. Jag mår skit just nu och det blir värre för varje dag.
*Kram på er*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar