Allt jag gör nu är gråter!

Skulle prata med pappa idag.. Fråga och försöka förstå. Han kom hem till mamma men jag ville inte störa när de pratade i köket. Sen så gick allt så snabt och han skulle åka... Jag tappade modet och vågade inte fråga... Så skulle man krama honom hejdå innan han åkte, för imorgon åker jag hem. Då brast allt. Jag orkade inte låta bli att gråta. Jag fick slut på luften och jag bara grät. Grät i pappas famn där i hallen som om jag var fem år igen och jorden höll på att gå under, som det gör för femåringar när det är något som är fel. Jag kan inte förstå vad som gick fel? En dag så sa dom det bara, över telefonen när jag var nästan 20mil ifrån dom. Sen har dom inte sagt nått mer... Ingen förklaring, inge försök att få mig att förstå... Sen reste de till Egypten, "hela" familjen och jag stod där ännu fler mil ifrån dom och kännde mig bortglömd och utanför familjen. Var det jag som splittrade familjen från början? Var det jag som klippte banden och ställde mig utanför? Är det inte ens mål i livet som föräldrer att se sina barn lämna boet? Eller är det bara ett steg ifrån familjen och inte räknas längre? Jag önskar att jag hade fått en förklaring för länge sedan. Bara några ord eller iallafall fått höra att det inte är mitt fel. Höra att jag fortfarande är hans stora tjej. Jag vet inte vad jag ska göra och nu är allt det modet jag byggt upp borta. Allt jag gör nu är gråter!

*Kram på er*