Jag låter er rulla ner för kinden, orkar inte hålla er inne!!

Jag vet inte om det är dom "roliga" hormonerna som gör det, men just nu är jag så botten körd!
Jag orkar inte låta bli att gråta och jag kan inte ens räkna upp allt jag gråter över...

Jag gråter över att pappa inte är kvar hemma hos mamma. Jag gråter över att mamma säger Pelle när hon pratar om/hälsar från honom med mig, men pappa när hon pratar om/hälsar från honom med mina systrar. Så då gråter jag över att jag kallar honom pappa och för att det börjar kännas fel.
Jag gråter över att jag bor så långt bort från mina vänner och min "gamla" familj, jag gråter över att jag saknar Andreas. Jag gråter över att jag inte är stark och jag gråter över allt och alla som jag saknar från förr i livet. Jag saknar den kontakt jag hade med mina vänner och jag gråter över att jag förlorat så många på vägen till den jag är idag.
Jag vet att borde vara lycklig över hur långt jag kommit, men gråter ändå över hur vägen dit har gått för väg.
Jag gråter över att livet är så svårt ibland och att det bara uppstår problem när man försöker drömma eller sätta upp mål i livet.
jag gråter över att jag vissa gånger inte klarar eller orkar mer.
Jag gråter över att jag önskar mig mer när jag borde vara nöjd med mitt liv. jag gråter över att jag önskar att vissa saker vore annorlunda när jag faktiskt har det riktigt bra!
Jag gråter för att jag inte orkar hålla upp fasaden längre
Så nu orkar jag inte! Jag låter er rulla ner för kinden, orkar inte hålla er inne!!

*kram på er*