Jag klarar inte mycket mer känns det som...

Har ont som f*n och nu vid fyra tiden har jag äntligen fått i mig frukost. Sen Andreas vaknade har han suttit vid datorn och sitter nu och spelar på sitt Xbox. När jag väl kom upp gjorde jag frukost till mig och Andreas men sällskapet var väl inte det roligaste. De första mackorna åt han vid datorn, de andra åt han möjligtvis vid bordet men hade då sin Ipod i öronen... Vi blir mer och mer olika för varje dag som går, och för varje dag så känns det som vi glider mer och mer ifrån varrandra också... Jag vet inte vad jag ska göra längre och just nu känns det som att jag inte klarar mycket mer... Verkar som att det inte räcker med att kroppen är som jobbigast just nu, hemma ska vara jobbigt också, ekonomin och att bara finnas till... Jag saknar enegri och glädje till allting just nu. Ena stunden känns det som jag är så otillräcklig man kan bli (för Andreas) och andra stunden känns det som att jag förväntar mig för mycket... Kan man älska någon så mycket att det gör ont? Kan man offra för mycket av sig själv för att göra nån man älskar lycklig? Kan man ge upp sig själv för att älska den man verkligen vill dela resten av sitt liv med? Kan man göra allt detta och ändå leva lyckligt?
Vissa dagar undrar jag om det vi har är rätt...? Jag älskar honom mer än jag nånsin älskat en annan människa och vi delar så mycket mer än vårat liv tillsammans. Vi delar mer än vårt hem och vår trygghet. Vi delar ju bebis också... Jag vill verkligen ge honom allt jag kan och ofta ger jag för mycket av mig själv. Jag vet att man ska sätta sin egen hälsa och sig själv före alla andra, men min vilja att han ska vara lycklig är så stark att jag många gånger glömmer mina egna drömmar och de jag en gång i tiden hade som mina egna mål i livet. Jag sätter verkligen honom (och självklart vårt kommande barn) före mig. Det är som en drog. Jag är fast helt enkelt. Jag vet att det inte är bra för mig men jag är beroende. Jag är så rädd att förlora honom om jag inte gör allt jag kan och lite till för att göra honom lycklig. Vissa dagar kan jag inte andas, och när han inte är hemma ligger jag i sängen eller sitter på toaletten och gråter. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med mina känslor längre och jag vågar inte berätta för honom vad jag känner... Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, men jag kan inte tänka mig det här livet heller... Jag vill också vara lycklig. Jag vill njuta av det vi har och njuta av den framtiden som ligger framför oss. Jag vet inte hur jag ska göra för att få loss känslan av att jag inte räcker till! Kan man verkligen ha allt man önskar sig och samtidigt ha så ont som jag kan ha vissa dagar?
Jag vet inte vad jag ska göra, är på bristningsgränsen och klarar inte mycket mer känns det som...

*Kram på er*