Så på bussen hem pratar jag med mamma och det hon berättar får allt att brista. Tårarna strömmade och jag fick ingen luft. Andreas och jag klev av bussen och jag kunde knappt gå.
Mamma försökte att förklara men jag kunde inte förstå. Jag grät så mascaran rann ner för kinderna och orden stakade sig fram från halsen som gjorde så ont. Magen ville vända sig ut och in! Jag hade en miljon frågor men kunde inte formulera dom till ord. Jag kan fortfarande inte andas. Jag vill sova och aldrig vakna. Jag vill vakna ur den sömn jag ligger i och vakna från mardrömmen! Vad händer nu? När händer vad? Jag vill inte! Jag vill att allt ska bli som förr! Jag måste tänka. jag måste gråta. Jag måste sova och jag måste få ligga i Andreas famn och bara få känna mig trygg ett tag. Jag kan inte förstå, vill inte förstå... Kommer jag nånsin förstå?
Mina föräldrar ska skilja sig!
*Kram på er*
1 kommentar:
Lilla älskling då!
Jag vet hur det känns, man är så lycklig för något och sen kommer baksmällan. Det är oftast så, det finns alltid en balans. Bara för att man ska påminnas att man bara är mänsklig:(
Önskar att det inte var så! Jag stöttar dig tösen min!!
STOR KRAM
Skicka en kommentar