- Rensa tvätt, smutsig och ren
- diska
- städa bort all annan skit som gör att det ser ut som ett bombnedslag.
- Ställa kartongerna med bebiskläder i hallen.
- Fixa i ordning och vattna alla blommor.
- Bädda rena sängkläder
- damsuga och skura
- rensa papper
- samla ihop räkningar
- ringa min psykolog och byta min tid (som krockar med rättegången den 17 juni)
- rensa kylskåpet
- gå igenom frysen och skafferiet
- göra en "vad vi har i matväg"-lista
- fortsätta diska efter att det första torkat.
Åhh jag är så glad att hon skrev till mig på facebook. Trodde knappt hon visst vad jag hette :P jag brukar inte vara den som sticker ut i gänget och det är ofta man har hejat på en kompis kompis och denna person inte haft en aning om vem man var även om man träffat människan 1000 gånger :P
Eftersom jag inte har så många vänner i Gävle/Skutskär så känns det extra bra. Även om jag älskar att umgås med Andreas familj och Paulina så är dom mer min familj än mina vänner så det blir inte samma sak. Och Linnea av alla människor! Jag som tyckte hon var den underbaraste människan i somras, men som slutade efter ett tag. Jag trodde aldrig att hon skulle vilja bli vän med mig :S men det ville hon :D
Nu är klockan tio i sju så jag har tid på mig att göra allt, men ska också försöka hinna med att vila en stund på dagen också då magen är tung och att göra allt detta som jag ska tär på ryggen och fötterna... *suck* får väl dela upp det men då kommer Andreas bli galen. Det får inte komma hem folk till oss om det ser minsta stökigt ut, då blir han sur och stressad som en tok och på dåligt humör i minst två dagar... Och som det ser ut nu så skulle det sitta i en vecka :(
När jag berättade igår att de brukar göra hem besök från BVC en vecka efter förlossningen så sa han: "Aldrig att dom får sätta sin fot innanför dörren" Varpå jag började gråta och skrek: "Men hur jävla pigg tror du jag är att gå 40minuter till BVC en vecka efter att jag tryckt ut en unge genom fittan?"
Jag berättade för barnmorskan igår efter föräldrakursen att jag brukar gråta på kvällar och nätter och att jag knappt sover nånting p.g.a. detta, och frågade också om det var normalt. Hon sa att jag skulle berättat det för länge sen till min barnmorska Marita så jag kunde fått hjälp. Hon sa också att jag måste ta upp detta med min psykolog så hon verkligen vet hur jag mår. Jag går inte alls ofta till psykologen, för där pratar vi bara om glada saker och om hur mycket jag längtar efter bebis och sommaren med barn. Så jag är alltidglad när jag är där och psykologen tror att jag mår bra...Hon sa också att jag måste verkligen prata med Andreas om detta så han kan hjälpa mig att hålla koll, och jag tog upp det med honom igår att jag mår som jag mår. Han berättade att han inte märkt nånting och det 'r ju för att jag inte pratat med honom om det. Han gjorde det vanliga och skämtade bort det lite och jag talade då om att det var därför jag inte pratade med honom om det. Jag kan inte prata med honom om vad jag känner när jag han bara skämtar bort mig. Känns inte som han tar mig på allvar och då håller jag det hellre för mig själv. Jag vill kunna ligga i hans famn och bara gråta och berätta hur jag mår, men de gånger jag försökt pratat känslor eller hur jag mår så skämtar han bort det och jag har känt mig som ett fån och inte velat försöka mer tillslut. Barnmorskan sa iallafall att om det inte blivit bättre efter graviditeten så måste jag få riktig hjälp och kanske medicin. Det gör nästan att jag gråter mer. Inte bara ska bebis få en mamma som lever på soc (överlever ska man nog säga, inte lever. För pengarna går till hyra, el och mat och inget till att leva), utan bebis ska få en mamma som käkar piller för att inte gråta... Jag ger upp snart. Bebis är värd så mycket bättre!
Så gråter man igen... *suck* Nu är klockan sju så jag måste börja städa...
*Kram på er*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar