Mitt i natten

Kollade på Helens små underverk och sedan var det dags att sova... Trodde jag iallafall för det kan jag inte.
Jag klarar inte av att sova just nu och längtar tills man får ordning på livet. Andreas mår mycket bättre nu när han jobbar. Då får han tänka på annat. Det är mer kvalitet på tiden vi spenderar tillsammans nu och det märks att han gillar det han får göra på Furuvik. Själv kan jag knapps se mig själv i spegeln längre. Det finns ingen glädje kvar just nu och det känns som jag ljuger för alla jag älskar när jag säger att jag mår bra. Det jobbigaste är att ljuga för Andreas, jag behöver bara le så känns det som att jag ljuger för honom. Det känns jobbigt att sätta ett barn till världen med den situation jag är i nu och ändå skulle jag inte byta bort bebis för nånting i världen! Jag kommer aldrig aldrig nånsin vilja byta bort bebis eller ångra mitt beslut, men jag önskar att jag hade nått att ge. Ett barn ber aldrig om att bli till, det är nånting som man själv har valt att göra. För vems skull?
Jag orkar inte vara positiv längre även om jag är det inför alla andra... Jag vill verka stark, speciellt inför Andreas som varje dag ber om ursäkt för situationen som Vi tillsammans sitter i. Jag vill verkligen göra nånting om dagarna och kunna glömma. Men istället så ligger man i sängen och sover eller gråter bort dagen... Jag har ingen ork kvar i kroppen och jag hittar ingen kraft... På nätterna kan jag inte sova. Magen spänner, Andreas snarkar, det är varmt som i helvetet och tankarna bara flyger omkring och krossar mig. På dagarna har jag massor att göra egentligen men antingen är magen eller tårarna i vägen... I helgen är Andreas hemma, får se vad vi hittar på. Vi kanske ska till hans farbror eftersom hans fru fyllt 40 nu i veckan. Ska bli kul att träffa dom för första gången. De släktingar jag träffat är: Andreas mormor och Andreas moster, men fler ska det väl bli hoppas jag :-) Jag hoppas verkligen att vi kommer iväg, jag behöver komma bort. Annars får vi ta oss en tur till Andreas föräldrar bara för att röra på mig.
Andreas och jag pratade idag om allt som händer just nu och om situationer i vårat liv. Han undrade hur jag kunde vara så positiv och jag sa att det har varit så mycket värre många gånger i mitt liv. Jag har levt på mindre än minimum förut också och haft det värre... Det är inte bara därför jag är positiv. Det är för att jag inte klarar av att verka svag. Jag orkar inte gråta framför honom, för då ber han om ursäkt och säger att jag förtjänar så mycket bättre. Det gör jag inte! Jag älskar honom så fruktansvärt mycket och jag vill inte ha nån annan. Jag mår inte bättre av att höra att han önskar att jag hade nån som han tycker är bättre när jag redan har det bästa jag kan tänka mig. Klockan är över ett på natten nu.. Jag började skriva för 40 minuter sen och håller fortfarande på... Det är svårt att skriva när tårarna rinner hela tiden och man försöker att inte bryta ihop helt... Jag önskar så mycket att bebis kunde komma ut nu. Att det är lite mer i framtiden och att allt han löst sig. Jag önskar att jag hade ett jobb och att jag kunde hämtat bebis från dagis med en känsla av att jag lyckas ge både bebis och Andreas ett tryggt liv. Jag vill kunna slita arslet av mig och veta att det är värt det för min familjs skull. Jag önskar också att det fanns nått sätt för mig att tjäna pengar även när jag är mammaledig... Då vet jag att jag inte får några mammapengar, men om det betyder att vi får en ordentlig inkomst så skiter jag i det. Jag struntar i hur många sekunder jag sover per dygn, jag behöver verkligen veta att jag gör allt för min familj. För det är det vi är nu Andreas och jag. Ända sen den 4 oktober när graviditetstestet visade positivt så är vi en familj. Min familj, vår familj... Tillsammans. Precis som våra familjer en gång gjorde har vi nu vuxit ifrån våra föräldrar och bildat vår egen familj även om vi har våra "egna" kvar. Även om Andreas och jag aldrig kommer gifta oss så kommer vi vara familjen Norling från och med nu. Det är så bebis kommer heta och det är den familjen jag kommer tillhöra även om jag inte får dela just namnet. Även om jag verkligen vill gifta mig med honom, så finns det inget i världen som får mig att älska honom mindre bara för att han inte känner samma sak för mig. Han lever så och vill inte gifta sig och det respekterar jag verkligen.
Jag försöker verkligen andas utan att gråta men det går inte. Sitter och funderar på vad folk ska göra i sommar. Vem jag ska umgås med. Jag kan ju inte åka till Furuvik varje dag... Mammagruppen börjar inte förens i höst och jag känner inte många... Jag är också fruktansvärt dålig på att ta kontakt med folk eftersom jag har världens sämsta självförtroende. Men när folk väl pratar med mig och jag känner mig trygg så är jag en riktigt pigg i glad tjej. Det var så lätt i Furuvik där alla var nya och glada. Många kände inte varandra och man kunde vara precis den man ville vara. Jag var go och glad, precis så som jag ville även om det många gånger gick neråt också...
Ska försöka få sömn nu och hoppas på att mina tankar inte krossar mig denna natt också... Jag måste hitta på nått på dagarna annars går jag in i väggen (känsloväggen)...

*Kram på er*